Kersti Vikström

Ladda hem högupplöst bild »

  • Jag tror på sagor. Fast det är nog riktigare att säga att jag tror på att beskriva verkligheten genom fantasins glasögon. Jag växte upp med böcker. Pappa var skolbibliotikarie och vi gick ofta i kyrkan, så sagorna och äventyren levde sida vid sida med bibelns berättelser och liknelser. Lägg till det ett stort mått av socialrealism eftersom uppväxten ägde rum i Uppsalatrakten på sextio och sjuttiotalet. 

    Jag kan egentligen inte komma ihåg att jag ville bli något annat än författare när jag växte upp, utom cirkusprinsessa förstås, men det hade jag aldrig någon verklig fallenhet för. Efter att ha jobbat i drygt tio år som arbetsförmedlare, skulle jag för övrigt inte rekommendera ett liv vid cirkus till en pälsdjursallergiker som jag. 

    Jag är en riktig debu”tant”som har tragglat med mitt skrivande samtidigt som jag har uppfostrat barn och skött mitt jobb som fritidsledare, dagisfröken, arbetsförmedlare och numera som diakon. Jag tvekar fortfarande inför att presentera mig som författare. Kanske är det bara en inlärd rädsla att verka högmodig: ”Jo, jag skriver ju, men inte som J.K Rowling precis.” Eller beror det på min egen (säkert fördomsfulla) uppfattning om hur en medelålders författarinna ska vara. Jag ser bilden framför mig, hur jag sitter i fåtöljen framför brasan med ett par hundar vid fötterna. Gärna jakthundar, så att det ser riktigt lantligt idylliskt ut. ”Möt Sveriges nya deckardrottning!” står det i bildtexten. Eller möjligen ” Kärleksromanernas mästarinna”. Men för min del faller förstås alltihop redan från början på grund av bristen på hundar. Möjligen kan min bostadsort Mora, godkännas som någorlunda lantlig i alla fall, vilket passar mig bra eftersom jag tycker mycket om att vistas i skog och mark. 

    Naturligtvis sätter min vardag sina spår i det jag skriver. Som diakon möter jag många berättelser om utsatthet och utanförskap, men också om modet att gå vidare trots de sår och ärr som livet har lämnat. Jag försökte ganska länge att använda dessa erfarenheter i vuxenromaner, men fann att det var svårt utan att trampa över gränsen till någons privatliv. Det var inte förrän jag lät min fantasi få fritt spelrum och började rikta mig mot ungdomar, som jag kände att jag hittade mitt uttryckssätt.

    Om jag ska placera in min debutbok i något fack, förutom att det är en ungdomsbok, skulle jag nog vilja kalla den för en socialrealistisk saga, även om det antagligen inte finns någon sådan genre. Egentligen är det ganska självklart att det blev en ungdomsbok, när jag tänker efter. Förutom att jag skriver för att jag älskar att göra det, så har mitt skrivande alltid varit ett sätt att bearbeta mina egna sår och hitta min identitet, något som i allra högsta grad är aktuellt även för de flesta ungdomar.  

     


  • Titlar av Kersti Vikström utgivna på Opal bokförlag:
Gycklarens arv »
Gycklarens arv »